Bakslag
I går var jag inne med Melora på Ale för att slå på nya skor och "kolla läget". Så galen som hon varit nu senaste tiden så fick vi ge henne plegg för att överhuvud taget våga springa med henne. Hon är inte halt, utan rör sig som vanligt. Med plegget var hon underbar, precis som hon brukade vara. Pigg och vaken, men inte galen.
När hovslagaren väl började (det var inte samma som jag haft innan, och inte heller samma veterinär som jag haft innan...) så hittade de början på sjukdomen på nytt... Inte jättemkt utan att de antagligen lyckades ta bort det som var, men ändå tillräckligt för att de fick karva bort en hel del av den nu utväxta hoven igen.
Så säkert någon halvcm var de tvungna att ta bort, och med tanke på att det innan de började saknades ca tre cm så är det ju illa. =(
Jag fick beskedet att hon kommer få stå i sjukhage/box i 5-6 månader TILL. Vet inte hur vi skall klara det här hemma. Hon mår väldigt väldigt dåligt i sin sjukhage. Äter dåligt, står bara och är apatisk för att i nästa sekund få ett ryck och sno runt-runt-runt, bocka, skjuta rygg, stegra och slå i väggarna. Hon gräver ju även lite gropar i hagen, och jag är så sjukt rädd för att hon ska gräva en grop och sedan få ett frispel, trampa ner i den och bryta benet. Så som hon var betvivlar jag inte att benet skulle knäckas som en torr kvist.
Det som känns jobbigast just nu är att jag inte vet vad jag kommer mötas av när jag går ut till stallet. Jag är livrädd för att hon skall ha skadat sig, för att hon ska ha sprängt tråden och rymt (med de skador det innebär) Men det är även väldigt väldigt påfrestande att se henne må så här dåligt.
Jag ska gå med henne varannan dag nu, så hon får något att tänka på. Jag har fått med lugnande hem för detta ändamål. Jag är väl dessvärre osäker på om en promenad varannan dag kommer innebära så stor skillnad för henne....
Mår så sjukt dåligt av allt som händer just nu. Hur fasen ska man orka när allt bara går utför?!
På lördag ska jag rida lektion för Annika, och på söndag ska jag vara funktionär. Då får jag i alla fall något att tänka på. Nu är det handling oc h jobb som gäller.
Antonia har fått komma ut till de andra hästarna nu. Kan ju inte gärna stänga in henne i en lervälling i 5-6 månader till för att sällskapa Mellan, så nu står Melora helt själv.
fasen vad livet suger... :'/
När hovslagaren väl började (det var inte samma som jag haft innan, och inte heller samma veterinär som jag haft innan...) så hittade de början på sjukdomen på nytt... Inte jättemkt utan att de antagligen lyckades ta bort det som var, men ändå tillräckligt för att de fick karva bort en hel del av den nu utväxta hoven igen.
Så säkert någon halvcm var de tvungna att ta bort, och med tanke på att det innan de började saknades ca tre cm så är det ju illa. =(
Jag fick beskedet att hon kommer få stå i sjukhage/box i 5-6 månader TILL. Vet inte hur vi skall klara det här hemma. Hon mår väldigt väldigt dåligt i sin sjukhage. Äter dåligt, står bara och är apatisk för att i nästa sekund få ett ryck och sno runt-runt-runt, bocka, skjuta rygg, stegra och slå i väggarna. Hon gräver ju även lite gropar i hagen, och jag är så sjukt rädd för att hon ska gräva en grop och sedan få ett frispel, trampa ner i den och bryta benet. Så som hon var betvivlar jag inte att benet skulle knäckas som en torr kvist.
Det som känns jobbigast just nu är att jag inte vet vad jag kommer mötas av när jag går ut till stallet. Jag är livrädd för att hon skall ha skadat sig, för att hon ska ha sprängt tråden och rymt (med de skador det innebär) Men det är även väldigt väldigt påfrestande att se henne må så här dåligt.
Jag ska gå med henne varannan dag nu, så hon får något att tänka på. Jag har fått med lugnande hem för detta ändamål. Jag är väl dessvärre osäker på om en promenad varannan dag kommer innebära så stor skillnad för henne....
Mår så sjukt dåligt av allt som händer just nu. Hur fasen ska man orka när allt bara går utför?!
På lördag ska jag rida lektion för Annika, och på söndag ska jag vara funktionär. Då får jag i alla fall något att tänka på. Nu är det handling oc h jobb som gäller.
Antonia har fått komma ut till de andra hästarna nu. Kan ju inte gärna stänga in henne i en lervälling i 5-6 månader till för att sällskapa Mellan, så nu står Melora helt själv.
fasen vad livet suger... :'/
Kommentarer
Trackback
