Vilse!
Fy fasen vilken dag jag har haft! En av de värsta PÅ LÄNGE!
Dagen började med att jag äntligen fick igång elen som försvann igår. Jag gick ner och startade en tvättmaskin, och såg då att det blivit översvämning i källaren (inte så farligt som det låter... silen i golvet hade väl täppt igen, så när jag kom ner var det bara fukt kvar på golvet, men man såg att det varit vatten på en omkrets av ca 2-3 meter runt silen).
Efter detta gick jag upp för att sätta igång datorn.. Och ingenting händer. Den var helöt stendöd. Först tänkte jag att batteriet måste blivit helt urladdat igår när jag satt med den under strömavbrottet, så jag lät den ladda i ett par timmar medan jag städade lite och tvättade lite mer. Men icke sa nicke.. Inte tillstymelse till liv i datorn!!
Jag hoppades väl fortfarande på att det bara skulle vara batteriet så jag bytte uttag (öööh) och gick ut och tvättade transporten. Att tvätta den tog ca två timmar, och när jag var klar insåg jag att jag med största sannolikhet hade bränt ryggen. Det såg dock inte så farligt ut på ryggen när jag kom in, så då blev jag ju lite lättad. Datorn var fortfarande stendöd så jag insåg att jag sklulle bli tvungen att lämna den till farbror doktor (i detta fall el-giganten). Väl där så visar det sig att det troligen är antingen moderkortet eller nätverkskortet (tror jag han sa), och det skulle ta 2-3 veckor. Min garanti har självklart gått ut, men ev så räknas det som en reklamation om jag har tur, och då lagas det utan att det kostar mig något.
Efter detta kom jag på att jag glömt köpa mat till kissen Semla som ska ha specialmat från veterinären, och när jag kollar på klockan inser jag att jag inte hinner dit... Så, då åker jag vidare till min mammas lägenhet för att se till hennes katter, och lyckas köra fel dit. I och för sig inte så farligt, men det blev en liten omväg. Med katterna är var det bara bra, och jag passade på att kolla mailen.
När jag kom hem så skyndade jag mig att lassa in lite mat jag köpt samt denna lånedator för att sedan kvickt ge mig ut och rida innan det blev mörkt. Jag var snabbt iväg och var riktigt stolt över mig själv. Såg verkligen fram emot en mysig tur. Men... när jag skrittade in på en skogsstig så lyckades jag på något sätta virra till det, vilket slutade med att jag inte visste vart jag var. Det klart man ridit vilse innan, och då har jag väl bara skrattat lite åt mig själv, och sedan ridit åt det håll man vet är hemmåt, och sedan väntat tills man kom till en av de vägar som leder hem. Men denna gång var annorlunda... Jag visste inte om hemåt vart höger eller vänster, framåt eller bakåt. Det fanns inga vägar, inte ens stigar någonstans, bara små djurstigar, och det var berg runt omkring oss vilket gjorde att vi inte kom någonstans. Jag har nog aldrig varit så rädd och ledsen när jag ridit. Till sist så tänkte jag att i värsta fall så får jag försöka klättra upp högt utan Antonia och skrika i hopp om att någon hör mig. Men så släppte jag Tonian (jag satt på och hon fick gå fritt). Och hon började gå med väldigt bestämda steg, jag satt mest och försökte akta mig för träden, och kände mig räddare för var stund. Inte rädd på det sättet att man är rädd att "jag kommer aldrig hem" utan snarare "herre gud, snart börjar det bli mörkt, tänk om vi tramar ner oss i en av alla myrar vi gick över, eller skadade oss på berget?! vem fasen hittar oss i mörkret, och vem skulle få för sig att leta förrän efter ett gäng dagar?"
Min underbara antonia var dock en klippa, vilket jag absolut inte hade förväntat mig. De som känner henne skulle nog inte heller förvänta sig detta... men hon hittade tillbaka till stället där vi kom vilse! Min underbara flicka gick ordagrant över stock och sten, kröp istort sätt under tjocka trädgrenar och hoppade över en liten bäck. Och efter 5 timmar (kändes det som, fast det var säkert bara 30-40 min) så vart vi helt plötsligt ca 20 meter från det hus där vi började komma vilse! Det tog en bra stund innan vi lyckades hitta någon stig så vi kunde komma runt berget och till "baksidan" av byggnaden vartifrån jag visste att vi skulle hitta. Nu är vi hemma, och Antonia har fått massa godis, blivit noggrant igenomkollad och fått godis och kommit ut i hagen. jag har kommit in, tagit på lotion på min nu knallröda och ömmande rygg.
Jag är helt slut. Fyy vilken dag! Lite varm choklad och en nybäddad säng är vad jag behöver nu.
Dagen började med att jag äntligen fick igång elen som försvann igår. Jag gick ner och startade en tvättmaskin, och såg då att det blivit översvämning i källaren (inte så farligt som det låter... silen i golvet hade väl täppt igen, så när jag kom ner var det bara fukt kvar på golvet, men man såg att det varit vatten på en omkrets av ca 2-3 meter runt silen).
Efter detta gick jag upp för att sätta igång datorn.. Och ingenting händer. Den var helöt stendöd. Först tänkte jag att batteriet måste blivit helt urladdat igår när jag satt med den under strömavbrottet, så jag lät den ladda i ett par timmar medan jag städade lite och tvättade lite mer. Men icke sa nicke.. Inte tillstymelse till liv i datorn!!
Jag hoppades väl fortfarande på att det bara skulle vara batteriet så jag bytte uttag (öööh) och gick ut och tvättade transporten. Att tvätta den tog ca två timmar, och när jag var klar insåg jag att jag med största sannolikhet hade bränt ryggen. Det såg dock inte så farligt ut på ryggen när jag kom in, så då blev jag ju lite lättad. Datorn var fortfarande stendöd så jag insåg att jag sklulle bli tvungen att lämna den till farbror doktor (i detta fall el-giganten). Väl där så visar det sig att det troligen är antingen moderkortet eller nätverkskortet (tror jag han sa), och det skulle ta 2-3 veckor. Min garanti har självklart gått ut, men ev så räknas det som en reklamation om jag har tur, och då lagas det utan att det kostar mig något.
Efter detta kom jag på att jag glömt köpa mat till kissen Semla som ska ha specialmat från veterinären, och när jag kollar på klockan inser jag att jag inte hinner dit... Så, då åker jag vidare till min mammas lägenhet för att se till hennes katter, och lyckas köra fel dit. I och för sig inte så farligt, men det blev en liten omväg. Med katterna är var det bara bra, och jag passade på att kolla mailen.
När jag kom hem så skyndade jag mig att lassa in lite mat jag köpt samt denna lånedator för att sedan kvickt ge mig ut och rida innan det blev mörkt. Jag var snabbt iväg och var riktigt stolt över mig själv. Såg verkligen fram emot en mysig tur. Men... när jag skrittade in på en skogsstig så lyckades jag på något sätta virra till det, vilket slutade med att jag inte visste vart jag var. Det klart man ridit vilse innan, och då har jag väl bara skrattat lite åt mig själv, och sedan ridit åt det håll man vet är hemmåt, och sedan väntat tills man kom till en av de vägar som leder hem. Men denna gång var annorlunda... Jag visste inte om hemåt vart höger eller vänster, framåt eller bakåt. Det fanns inga vägar, inte ens stigar någonstans, bara små djurstigar, och det var berg runt omkring oss vilket gjorde att vi inte kom någonstans. Jag har nog aldrig varit så rädd och ledsen när jag ridit. Till sist så tänkte jag att i värsta fall så får jag försöka klättra upp högt utan Antonia och skrika i hopp om att någon hör mig. Men så släppte jag Tonian (jag satt på och hon fick gå fritt). Och hon började gå med väldigt bestämda steg, jag satt mest och försökte akta mig för träden, och kände mig räddare för var stund. Inte rädd på det sättet att man är rädd att "jag kommer aldrig hem" utan snarare "herre gud, snart börjar det bli mörkt, tänk om vi tramar ner oss i en av alla myrar vi gick över, eller skadade oss på berget?! vem fasen hittar oss i mörkret, och vem skulle få för sig att leta förrän efter ett gäng dagar?"
Min underbara antonia var dock en klippa, vilket jag absolut inte hade förväntat mig. De som känner henne skulle nog inte heller förvänta sig detta... men hon hittade tillbaka till stället där vi kom vilse! Min underbara flicka gick ordagrant över stock och sten, kröp istort sätt under tjocka trädgrenar och hoppade över en liten bäck. Och efter 5 timmar (kändes det som, fast det var säkert bara 30-40 min) så vart vi helt plötsligt ca 20 meter från det hus där vi började komma vilse! Det tog en bra stund innan vi lyckades hitta någon stig så vi kunde komma runt berget och till "baksidan" av byggnaden vartifrån jag visste att vi skulle hitta. Nu är vi hemma, och Antonia har fått massa godis, blivit noggrant igenomkollad och fått godis och kommit ut i hagen. jag har kommit in, tagit på lotion på min nu knallröda och ömmande rygg.
Jag är helt slut. Fyy vilken dag! Lite varm choklad och en nybäddad säng är vad jag behöver nu.
Kommentarer
Trackback
