meloraochantonia

Usch vad jag har funderat mycklet på Melora senaste tiden. Sedan vår "promenad" för några dagar sedan så har det malt och malt i mitt huvud hur jag skall göra med henne. Idag nämnde jag det för min mamma.

Hur tar man beslutet att ta bort sin älskade unghäst? Sin lilla bebis som man fött upp? Hon har kämpat så tappert sedan i somras, och har varit helt underbar. Nu börjar det dock gå över styr. Hon mår otroligt dåligt psykiskt. I hagen står hon helt apatisk långa stunder, för att i nästa stund totalt tappa konceptet och stå på bakbenen och sedan skjuta rygg, sparka i väggarna och fara runt.

Jag är så fruktansvärt rädd att jag ska komma ut och hon har brytit ett ben i en av alla de gropar hon ständigt gräver, eller att hon ska ha slagit runt när hon står på bakbenen, och att hon då skall ha spettsat sig själv på stolparna.

Hon är relativt snäll att ta in och ut ibland, men hela tiden så ligger det och lurar. Att se en höpåse kan få henne att skjuta iväg, vilket innebär mkt sparkande med bakbenen, eller att en katt eller en bil låter/rör sig.

Det är så hemskt att det saknar beskrivning att se sin älskade må så fruktansvärt dåligt. Alla är värda ett värdigt liv, djur som människa. Detta är inget värdigt liv, det är inget hästliv. Hästar är flockdjur, för hästen är flocken det absolut viktigaste, den sociala kontakten där de står och kliar varandra, vaktar varandra etc. Nu har Melora varit isolerad i över 3 månader, snart 4 månader. En liten bebis. Hur kan man leva med att se detta?!

Jag anser inte att djur skall räddas till varje pris. Alla djur är värda värdighet, - att få leva som de är tänkta att göra. Och samtidigt, hur tar man ett sådant beslut? Det äter upp mig innifrån.